Fanny Spjuth

Äntligen fredag! Trots en väldigt kort arbetsvecka på endast två dagar så kändes dessa som oändligt långa. Rackel, strul och ännu mer rackel får allting att verka hopplöst ibland. Men jag laddar för nya tag tills på måndag istället.

Jag har ännu en gång kommit fram till att vi människor inte är skapta för att vandra genom livet ensamma, och med det menar jag framförallt att den sociala biten måste finnas där som en del av våran överlevnad.
Så jag tänkte börja med att tacka för att jag har en fantastisk och älskvärd familj som finns där i vått och torrt. Tack för att jag har en man i mitt liv som ger mig kärlek och ömhet, och tack "Niklas familj" för att ni finns där i alla lägen. Ni är alla guld värda.
Men vad jag helt ärligt känner att jag ibland glömmer bort, är att tacka de vänner som faktiskt finns där trots att man inte talas vid så ofta. Igår hade vi i alla fall en liten reunion, det händer ju trots allt med jämna mellanrum. Jag, Carro och Lollo (Söt-Jack mös mest i soffan) satt och löste livets gåtor i tre timmar. Jag hade kunnat fortsätta ännu längre om det inte var för ett jobb som väntade. Men för mig blev det som att förlösa en bomb. När tjejerna åkte kände jag mig mer lättad än vad jag gjort på länge och jag tror helt enkelt att det handlar om att man ibland måste få prata om sådana där saker och funderingar som kanske inte alltid är ägnade för familjen.
Ibland behöver man få skvallra, diskutera, resonera och framförallt få nya intryck av hur andra personer löser svaren på livet.
Jag vill alltså tacka er tjejer för att ni gjorde min dag lite extra bra. Och egentligen kanske det låter lite präktigt och fånigt att hålla på att skriva sånt här, men nu skiter jag i det ;P Jag hoppas att det inte är gjort för sista gången i alla fall, men vi borde helt klart ta det lite tätare mellan gångerna så man slipper bli hes av allt man egentligen har att vräka ur sig :)

Vart jag vill komma med detta är att du ska vara rädd om de personer som tillför någonting bra i just ditt liv.

Tack och hej!