Fanny Spjuth

Jag har många gånger haft funderingar om när man egentligen blir vuxen? Jag var hemma hos min familj när det för någon helg sedan slog mig att mina syskon inte alls är lika små som man själv upplever att de är. Vad hände?
För fem år sedan var jag 18 år, jag hade fem månader kvar i skolan och en ny episod av mitt liv var på ingående eftersom jag skulle ta studenten. -Ett nytt steg in i det så kallade vuxenlivet.
Jag fick chansen att räta upp mitt liv igen när jag började jobba och på något vis var tvungen att klara mig mer på egen hand. Då påbörjades nog även någon form av utvecklingsprocess när jag helt plötsligt såg mycket mer med klara ögon och inte med de oskyldigt blå.
Jag insåg att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Att "vara vuxen" skapar inte mindre bekymmer och folk varken är eller blir snällare med tiden. En tuff arbetsmarknad skapar dessutom ångest och oro.
Ibland blir jag så förvirrad. Som tonåring tyckte jag helt klart att man var vuxen och jättegammal när man hade hus, bil, en sambo och hela kittet. Här sitter jag nu själv och dividerar om elräkningen verkligen stämde och om vilken del av hemmet som ska renoveras härnäst? Om än jag kanske blivit lite klokare och förståndigare så känner jag mig fortfarande som "samma" Fanny. Varken bättre eller sämre nu, fem år senare.
Är det inte någon annan som får känslan ibland av att bara kunna vara riktigt liten igen och slippa bry sig om alla bekymmer?
Även om man nu ibland åker hem för att lägga sig i mammas famn och leva bekymmersfritt några timmar så kommer man liksom ändå aldrig ifrån dessa vardagsbekymmer och då är jag förstås otroligt glad att jag har mina föräldrar att rådfråga när det känns som att hela världen vilar på mina axlar.
Hade jag fått välja om jag fick åka tillbaka i tiden då jag var 15 hade jag inte gjort det. Men var jag tvungen så hade jag förmodligen varit mer ärlig och öppen mot mig själv och jag hade definitivt gjort klart för min familj att jag inte hade klarat mig en sekund utan dem i min tillvaro. Som 23-åring ser jag givetvis fram emot vad livet har att erbjuda, och jag kommer såklart att leva vidare med mina funderingar. När kommer jag att ha mognat tillräckligt mycket för att kunna kalla mig själv för (full)vuxen och är benämningen "vuxen" en ålder eller ett sätt att vara?

Sen slutar man ju aldrig förvånas över de personer som själva valt att för all framtid stanna kvar i sitt 13-åriga tankesätt. Som om det skulle löna sig i längden? Då har man redan förlorat i mina ögon...

-Men det är ju en helt annan historia.





Sov gott! Älskar dig min Niklas!