Fanny Spjuth

Jag har många gånger haft funderingar om när man egentligen blir vuxen? Jag var hemma hos min familj när det för någon helg sedan slog mig att mina syskon inte alls är lika små som man själv upplever att de är. Vad hände?
För fem år sedan var jag 18 år, jag hade fem månader kvar i skolan och en ny episod av mitt liv var på ingående eftersom jag skulle ta studenten. -Ett nytt steg in i det så kallade vuxenlivet.
Jag fick chansen att räta upp mitt liv igen när jag började jobba och på något vis var tvungen att klara mig mer på egen hand. Då påbörjades nog även någon form av utvecklingsprocess när jag helt plötsligt såg mycket mer med klara ögon och inte med de oskyldigt blå.
Jag insåg att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Att "vara vuxen" skapar inte mindre bekymmer och folk varken är eller blir snällare med tiden. En tuff arbetsmarknad skapar dessutom ångest och oro.
Ibland blir jag så förvirrad. Som tonåring tyckte jag helt klart att man var vuxen och jättegammal när man hade hus, bil, en sambo och hela kittet. Här sitter jag nu själv och dividerar om elräkningen verkligen stämde och om vilken del av hemmet som ska renoveras härnäst? Om än jag kanske blivit lite klokare och förståndigare så känner jag mig fortfarande som "samma" Fanny. Varken bättre eller sämre nu, fem år senare.
Är det inte någon annan som får känslan ibland av att bara kunna vara riktigt liten igen och slippa bry sig om alla bekymmer?
Även om man nu ibland åker hem för att lägga sig i mammas famn och leva bekymmersfritt några timmar så kommer man liksom ändå aldrig ifrån dessa vardagsbekymmer och då är jag förstås otroligt glad att jag har mina föräldrar att rådfråga när det känns som att hela världen vilar på mina axlar.
Hade jag fått välja om jag fick åka tillbaka i tiden då jag var 15 hade jag inte gjort det. Men var jag tvungen så hade jag förmodligen varit mer ärlig och öppen mot mig själv och jag hade definitivt gjort klart för min familj att jag inte hade klarat mig en sekund utan dem i min tillvaro. Som 23-åring ser jag givetvis fram emot vad livet har att erbjuda, och jag kommer såklart att leva vidare med mina funderingar. När kommer jag att ha mognat tillräckligt mycket för att kunna kalla mig själv för (full)vuxen och är benämningen "vuxen" en ålder eller ett sätt att vara?

Sen slutar man ju aldrig förvånas över de personer som själva valt att för all framtid stanna kvar i sitt 13-åriga tankesätt. Som om det skulle löna sig i längden? Då har man redan förlorat i mina ögon...

-Men det är ju en helt annan historia.





Sov gott! Älskar dig min Niklas!

Fredagar borde kännas harmoniska när man äntligen har två lediga dagar att fylla med sina alldeles egna prioriteringar. Du vet, en helg är alltid pricken över i:et efter en arbetsvecka eller med andra ord; Den ger en liten guldkant på vardagen, i alla fall ett litet hörn? Kanske funderar du på att bestiga ett berg, slösa upp resterande kronor av lönen, äta middag i stans godaste restaurang eller kanske fetröja hela helgen lång? Man gör det som faller en in helt enkelt.
Just idag känner jag mig så långt ifrån detta som man bara kan komma. I söndags hade jag stora planer för veckan. Äta palt i Älvsbyn på lördag, städning och uppröjning av huset, hälsa på folk man känner, långa kvällspromenader med MP3:n, kanske dra en runda på stan och fika i något mysigt café för att sedan avsluta kvällen med en biofilm, ja en sådan alldaglig men skön vecka. Redan innan jag hade hunnit på jobbet på måndagmorgonen så var jag fysikst knäckt av trötthet och inte blev det ett dugg bättre av att "helvetesveckan" bröt sig in i mitt liv som en ångvält.
För att sammanfatta denna fantastiska vecka så jobbade jag i vanlig ordning och hamnade nedsjunken framför TV:n (nästan) varenda jävla dag. Totalt slutkörd och arg på livet i största allmänhet.
Eller förresten så rastade älsklingen mig på stan i någon timma i onsdags. Det var såklart mot min vilja. (Fast i ärlighetens namn så kändes det riktigt bra att sätta foten utanför husdörren åtminstone en gång under veckan)
Nu är det som sagt fredag och tanken slog mig extra hårt när jag insåg att jag faktiskt tagit på mig en del extrajobb i helgen och inte alls kan bestiga ett berg imorgon om jag så vill. Fan.
-Givetvis får man skylla sig själv när snålheten bedrar visheten, right?

För att se någonting positivt med det hela så ska jag i vilket fall som helst ta med mig honey till Kvantum, handla en köttbit, hyra en film, ta ett bad och invänta morgondagen med spänning inför vad som komma skall. Jag får ju i alla fall sova ut på söndag och SEN bestiga ett berg med den lilla extrakronan som jag tjänade in för att faktiskt kunna unna mig lite livsglädje, och det är ju inte fy skam det heller.

Sup och svälj, trevlig helg!

Egentligen gillar jag inte riktigt söndagar för att man bara går och väntar på att det ska bli måndag. Hela helgen är över, och det händer aldrig någonting roligt.
Jag och Niklas somnade framför TV:n i natt och båda vaknade klockan 09.00 av nackspärr typ. Vi traskade in i sovrummet för att fortsätta vila upp våra stackars kroppar och vaknade 13.00, för inte så längesedan alltså. Vi har sett en lejd tomtefilm och nu sitter jag och funderar på vad man skulle ha gjort mer idag? Städa, diska, tvätta? Men det kändes ju otroligt tråkigt va? Vad sägs om en hemma-SPA-behandling? Sen skulle man definitivt ha behövt vädra lungorna med en liten promenad, så vi får se om man orkar övertala sig själv. Det händer ju...

Helgen i övrigt har varit mycket trevlig med lite vin och olika sällskap. I fredags var vi förbi David en sväng, sedan gick vi ut på Kalles och träffade lite crazypeople. Igår hade vi GI-kväll hemma hos mamma och pappa eftersom hela sällskapet utom jag och lillebror går på stenåldersdieten. Vi tillagade pepparbiff med ugnsgrillade grönsaker och en massa såser och jag kunde givetvis inte motstå att göra några potatisklyftor till mig själv. Men gott var det minsann! Sen planerar jag och mamsen en liten Stockholmsresa i slutet av Januari då vi tänkte hälsa på favvosyrran när hon gör sin praktik. Om vi båda nu får ledigt, hoppas!

Nä. Nu ska jag fortsätta chilla balle!

Hejs!

Äntligen fredag! Trots en väldigt kort arbetsvecka på endast två dagar så kändes dessa som oändligt långa. Rackel, strul och ännu mer rackel får allting att verka hopplöst ibland. Men jag laddar för nya tag tills på måndag istället.

Jag har ännu en gång kommit fram till att vi människor inte är skapta för att vandra genom livet ensamma, och med det menar jag framförallt att den sociala biten måste finnas där som en del av våran överlevnad.
Så jag tänkte börja med att tacka för att jag har en fantastisk och älskvärd familj som finns där i vått och torrt. Tack för att jag har en man i mitt liv som ger mig kärlek och ömhet, och tack "Niklas familj" för att ni finns där i alla lägen. Ni är alla guld värda.
Men vad jag helt ärligt känner att jag ibland glömmer bort, är att tacka de vänner som faktiskt finns där trots att man inte talas vid så ofta. Igår hade vi i alla fall en liten reunion, det händer ju trots allt med jämna mellanrum. Jag, Carro och Lollo (Söt-Jack mös mest i soffan) satt och löste livets gåtor i tre timmar. Jag hade kunnat fortsätta ännu längre om det inte var för ett jobb som väntade. Men för mig blev det som att förlösa en bomb. När tjejerna åkte kände jag mig mer lättad än vad jag gjort på länge och jag tror helt enkelt att det handlar om att man ibland måste få prata om sådana där saker och funderingar som kanske inte alltid är ägnade för familjen.
Ibland behöver man få skvallra, diskutera, resonera och framförallt få nya intryck av hur andra personer löser svaren på livet.
Jag vill alltså tacka er tjejer för att ni gjorde min dag lite extra bra. Och egentligen kanske det låter lite präktigt och fånigt att hålla på att skriva sånt här, men nu skiter jag i det ;P Jag hoppas att det inte är gjort för sista gången i alla fall, men vi borde helt klart ta det lite tätare mellan gångerna så man slipper bli hes av allt man egentligen har att vräka ur sig :)

Vart jag vill komma med detta är att du ska vara rädd om de personer som tillför någonting bra i just ditt liv.

Tack och hej!

Så var ett nytt år kommet, ett nytt år med nya möjligheter och nya överraskningar. I år blev inga direkta nyårslöften avlagda, däremot tänker jag sträva efter några gamla klassiker som en utgångspunkt för mitt nya liv. Jag är ingen person som har så pass mycket diciplin att jag kan ta itu med mina fel och brister över en natt. Men eftersom mitt liv tickar vidare så ska jag se till att ta lärdom av alla de val jag kommer att göra i mitt liv.

I julklapp fick jag en ring där det står "Vem bryr sig" på utsidan. Så klockren, och den kändes så jävla rätt när jag såg den för första gången. Man träffar på så många individer som faktiskt glömmer bort att ifrågasätta sig själva om just detta och jag glömmer givetvis inte bort mig själv. Vem bryr sig om du vet någonting bättre än mig? Jag kan tusen saker som du inte har någon aning om. Vem bryr sig om någon äger en krona mer än någon annan? Pengar är inte allt. Vem fan bryr sig om ditt fantastiska liv, det är förmodligen inte ett dugg bättre än någon annans. Varken du eller jag är bättre och viktigare än någon annan.

-Förutom i ditt eget liv där det faktiskt inte finns någonting viktigare än att ha en god relation till sig själv och kunna skatta sig lycklig för det man har, men också att kunna acceptera att man inte är bäst i allt.